Hur kan ett liv vara i kris, kaos och ändå någonstans vara lycklig och älskande..? Min dotter gick bort för drygt en månad sedan och jag sörjer henne mycket, stundvis gör det så ont att jag inte kan andas... Men nu har det börjat komma stunder där jag är riktigt glad, jag kan skratta äkta åt något tokigt. Nu skäms jag, att jag lever vidare, skrattar och ler medan Emelies livsresa är över...

Det är inte rättvist...